Ingen normal står i regnet och sjunger

Sara Ohlssons senaste bok, Ingen normal står i regnet och sjunger, handlar precis som Johanna Thydells (M)ornitologen (se tidigare inlägg) främst om vänskap. Ella är nästanbror och bästa vän med Charlie, som hon har varit granne med hela livet - tills Charlie nyligen flyttade till en egen liten lägenhet.

I Ellas klass går Niki, som är arg och tvär och enligt Ella helt psyko. Men det visar sig att både Ella och Charlie får omvärdera Niki. Charlie, som är Ellas närmaste, och Ella, som alltid är på jakt efter den stora kärleken, fast det aldrig känns riktigt rätt. Hon vill allra helst hitta någon att vara olik med på ett bra sätt; någon att ligga bredvid och läsa varsin tjock bok med.

Mer än så vill jag inte avslöja om vad som händer mellan Ella, Charlie och Niki. Mer än att det handlar om det klassiska temat att få ihop vänskap och kärlek - och som läsare vill man så gärna att allt ska ordna sig på bästa sätt för dem allihop - men som Ella konstaterar är vi alla hjärntvättade av romantiska komedier, fast i verkligheten får man ta saken i egna händer och fatta de svåra besluten utan sång, och färgglada paraplyer får man se till att ordna med själv.

Sara Ohlssons debut Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag var också en bok om relationer, jakt på kärlek, att bryta ihop och komma igen, och om att klara av att få någotsånär ordning på sin svajiga tonårstillvaro. Båda rekommenderas varmt till alla som vill läsa realistiska ungdomsböcker som inte väjer för det som är krångligt och jobbigt - och mitt i alltihop också alldeles lyckorusigt.

/Evelina Joëlson

Let it snow

Let it snow har kanske det glittrigaste och juligaste ungdomsbokomslaget någonsin! Och underrubriken "Snöstorm, våfflor och minigrisar - en magisk julafton" utlovar mysig och romantisk julläsning. Författare till boken är John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle. John Green är ju den mest kända av de tre - men efter att ha läst boken måste jag säga att hans båda medförfattare är snäppet bättre.

Boken är någonting mittemellan en novellsamling och en roman; den innehåller tre berättelser som griper tag i varann, genom att personerna återkommer, känner till varann eller träffar på varandra under den snöstormande julen, då tågen stannar, bilarna kör fast och alla förr eller senare hamnar på det lokala våffelhaket.

Jubilee, som fått sitt namn av föräldrarnas passion för miniatyrtomtar, fastnar på ett insnöat tåg på väg till sina morföräldrar, efter att hennes föräldrar har häktats i ett bråk om exklusiva tomteutgåvor. För att slippa undan en cheerleadinggrupp ger hon sig ut i snön, vilket leder henne (via våffelcaféet) till Stuart och hans familj, som är helt olik hennes pojkväns - som hon egentligen skulle ha firat årsdagen med just på julafton.

Tobin och hans kompisar får i uppdrag att ta med ett twisterspel till våffelcaféet, dit även cheerleadingtjejerna slutligen har tagit sig. Men det visar sig vara betydligt lättare sagt än gjort att ta sig fram genom snön, och samtidigt hålla sig undan rivalerna som också vill imponera på de nya tjejerna.

Addie däremot, deppar över att det tagit slut med Jeb. Hennes kompisar försöker få henne på bättre humör, och samtidigt ge henne lite mer självinsikt - vilket slutar med att Addie lovar att hämta en minigris till en av sina bästa vänner. Även det blir ett krångligt projekt i snön, men grisäventyret för det goda med sig att Addie får möjlighet att fundera än mer över sitt eget beteende och hur det egentligen påverkar hennes relationer, både vad gäller vänskap och kärlek.

Jag tyckte om Let it snow, även om den inte levde upp till mina förväntningar (som byggts upp av omslaget), och trots att John Greens kapitel tyvärr var lite långrandigt. Men utöver det var den mysig och underhållande - som en romantisk komedi, där snökaoset både ställde allt på ända och fick rätt personer att nå fram till varann.

/Evelina Joëlson

(M)ornitologen

Johanna Thydells senaste bok handlar om Moa. Hon har en bästa vän som heter Otto och en besvärlig bakgrundshistoria med Vispen, som hon undviker så gott det går. Hon bor med sin pappa, Susanne och sin lillebror Lucas. Men hennes biologiska mamma är försvunnen sedan 15 år. Eventuellt utomlands - helt utan någon förklaring.

Så plötsligt ringer hennes mamma Hedvig och vill ses. Bara sådär, efter 15 försvunna år. Först säger Moa tvärnej. Men efter konsultation med Otto, vars mamma är död, kommer hon fram till att ändå ge det en chans. För att inte verka för angelägen kommer hon dock på ursäkten att hon behöver göra ett skolarbete om fåglar, och att det skulle passa bra att göra det i den skog där Hedvig numera bor i en gammal stuga.

Nedräkningen till att konfronteras med Hedvig har börjat, och Moa funderar kring sin strategi, som inkluderar ett anteckningsblock för kodade iakttagelser av "Göken" och dess flyktbeteende.

(M)ornitologen är en svindlande känsloresa om familjekärlek, biologiska band, psykologi och relationsstrategier. Johanna Thydell skriver som alltid rappt, kul och drastiskt, och väjer inte för svåra funderingar. Den enda invändningen jag kan komma på är att jag skulle vilja få veta mer om Moa, Hedvig, pappan, Susanne och Otto. Deras relationer, funderingar och förändringar fortsätter, och det känns trist att inte får vara med längre.

Jag rekommenderar absolut (M)ornitologen till alla som vill läsa en rolig bladvändare med mörka stråk och starka känslor!

/Evelina Joëlson

Hälsningar från havets botten

Christina Lindströms debut Hälsningar från havets botten är en kärlekshistoria med flera bottnar. Den berättas av Felipe/Fille, som börjar på ett musikgymnasium - där han gör ett storartat första intryck på alla ettor, genom att få sensationellt högljudd hicka under uppropet - och får återse Hanna, som gått i hans klass på lågstadiet. Fille har tänkt på Hanna de senaste sex åren, på hennes allvar bakom den mörka luggen, och på hur han fått henne att le. Men Hanna har haft det tufft, med en missbrukande mamma och en syster som nu bor på ett behandlingshem. Hon har inte haft möjlighet att öva på några sociala koder, vilket hon också är medveten om, och det gör att hon drar sig undan och oftast inte ens säger hej. Men hon minns Fille, och att det fanns något speciellt mellan dem, som nu bubblar upp igen.

För Fille blir Hanna precis allt. Han är så kär att han inte kan tänka på något annat, och det enda han vill är att få vara med henne dygnet om. Men han får backa, lirka och anpassa sig för att inte skrämma henne, utan hjälpa henne på traven att kunna visa de känslor hon också känner för honom.

Fille bor med sin pappa, som ströjobbar som roddare på spelningar, kör motorcykel, gillar fester och inte har någon vidare koll varken på pengar eller matlagning. Det blir väldigt många micropizzor och ännu fler middagar hos farmor, som alltid ställer upp. Medan Fille försöker nå fram till Hanna får han också veta mer om vad som hände med hans mamma. Tidigare har hans pappa inte klarat att prata om det, och hans farmor vill att Fille ändå bör höra det från sin pappa.

Det blir en väldigt omtumlande gymnasiestart för Fille, med den himlastormande förälskelsen, vetskapen om vad som hänt hans mamma, försöken att få ihop skolan - och då inte bara musiklektionerna - och hänget med kompisarna, som också går igenom förändringar, visar nya sidor och hamnar i situationer de inte tänkt sig och får svårt att hantera.

Hälsningar från havets botten griper tag på en gång, och håller ett högt tempo, med snabba repliker och oväntade vändningar och händelser. Jag tycker att den är en väldigt bra ungdomsbok, som stannar i huvudet långt efteråt. Den får en stark 4:a av 5 i betyg av mig.

/Evelina Joëlson

Jack

Christina Lindströms andra bok efter debuten Hälsningar från havets botten är en himlastormande kärlekshistoria. Jack är killen med hård attityd, som alltid vunnit respekt från omgivningen genom att utöva sin makt som stark sportkille med hetsigt humör och ständiga nedlåtande kommentarer. Han bor med sin ensamstående mamma i en förort till Göteborg, pappan är frånvarande sen länge och mamman har inga höga förväntningar på hans uppförande. Hans närmast sörjande är även rottweilern Rolf, som är glad och tillgiven, men totalt utan hyfs.

På en fest träffar Jack Freja. De sätter sig och pratar i badkaret, efter att ha känt igen varann från en spårvagnsincident, då Freja precis klarat sig undan att ha blivit överkörd av vagnen Jack satt i. Jack faller handlöst för Freja, trots att hon egentligen inte alls är hans typ eller har hans stil. Hon är mer punk, svartklädd med stor rosa mössa. Jack klär sig i dyra märkeskläder, som han tidigare snodde, men nu fyndar på Tradera. Han brukar inte bry sig varken om vad tjejer eller killkompisar känner, utan sätter alltid sig själv först - även på sitt instagramkonto, där han lägger ut massor av selfies. Men med Freja blir allt plötsligt annorlunda. Hennes gnistrande gröna ögon, stora näsa, svar på tal, udda intressen och hennes syn på livet rubbar Jacks inställning till det mesta. Sms:en från Freja, chattandet med henne, att få se henne och vara intill henne blir det enda som betyder något.

Men Jack har ett förflutet som mobbare och organiserad rasist. Han har varit våldsam och elak, vilket har fått konsekvenser som han tidigare bara har skakat av sig. Men med Freja kommer det han gjort ifatt honom, på ett väldigt konkret sätt. Kanske är det straffet, tänker Jack. Kanske kommer man aldrig undan sin historia...

Jack är en otroligt gripande kärlekshistoria, där känslorna stormar och hela tillvaron ställs på sin spets. Jack tvingas ifrågasätta hela sitt liv, sina relationer och sitt beteende, och det är inte lätt. Men till slut finns det inga omvägar kvar.

Jag blev väldigt berörd av Jack och hans relation till Freja, och Christina Lindström skriver snabbt och rakt, på ett sätt som det är omöjligt att värja sig ifrån. Jack får full pott i betyg av mig!

/Evelina Joëlson

Tala är guld

Tala är guld av Cammie McGovern är en bok som ger nya perspektiv. Den jämförs med både Förr eller senare exploderar jag och med Eleanor & Park, och det finns många likheter i kärlekshistorierna mellan ungdomar som har det tufft på olika sätt.

Huvudpersonerna som faller för varann i Tala är guld är Amy, som har cerebral pares, som går med hjälp av en rollator och talar med hjälp av en avancerad taldator, och Matthew, som kämpar med tvångssyndrom och en inre röst som styr allt han gör till ritualer och upprepade mönster.

Amy och Matthew möts genom att Amy under sitt sista år i high school driver igenom att få hjälp av andra elever under skoldagarna, istället för av de vuxna assistenter hon annars alltid har omkring sig. Matthew är en av dem som söker jobbet som kamratstödjare till Amy, eftersom han länge har betraktat henne och tycker att hon är intressant som person, samtidigt som han tänker att jobbet kanske skulle kunna hjälpa honom att "komma ut ur sitt eget huvud ett tag". Men Amy får övertala honom om att inte dra tillbaka sin ansökan, eftersom det skrämmer honom att synas och bryta invanda mönster. Det visar sig dock vara en perfekt uppgift för Matthew att hjälpa Amy. Han glömmer bort sig själv och har inte tid att lyssna på rösten i huvudet, när han ser till Amys behov. Och Amys kommunikation via taldatorn sker i ett tempo som fungerar perfekt för Matthew.

Amy och Matthew mailar och chattar med varann även om kvällarna, och efter ett tag börjar de engagera sig i årsboken tillsammans, för att få mer tid att umgås än på fredagarna, som är Matthews kamratstödjardagar. De övriga dagarna i veckan har Amy andra kamratstödjare: Sanjay, som bara bryr sig om att ragga på cheerleadertjejer, Sarah, som verkar erfarenhetsmässigt äldre än de andra och Chloe, som varit gothare och som alltid gjort Matthew lite rädd.

Matthew och Amy trivs med varann, känner sig avslappnade tillsammans, skämtar hela tiden och kan också avslöja hemligheter och prata om problem med varann. Och under ytan växer känslor fram - som kanske har funnits där hela tiden. Men det är det som det är det allra svåraste att prata om... Både Amy och Matthew skriver mail om sina känslor - som de inte skickar - och Amy förprogrammerar kärleksförklaringar på sin taldator - som hon sen raderar. Men trots missförstånd, som gör att de tappar kontakten efter skolbalen, när Amy börjar på college, finns kärleken där, och de hittar så småningom tillbaka till varann.

Författaren Cammie McGovern, som länge har arbetat med unga med särskilda behov av olika slag, skriver trovärdigt utifrån både Amy och Matthew. Amy vill så gärna vara del av sammanhang med jämnåriga. Hon vill klara sig själv så långt det är möjligt, bryta sin mammas överbeskyddande mönster och bygga upp en självständighet och ett vuxenliv som inkluderar både relationer och sex. Matthew kämpar med sina ritualer; oändliga toalettbesök, gå på tå, knacka på skåpdörrar, tvätta händer och armar och svara på rösten i huvudet. Samtidigt är hans känslor så starka; både omtanken om Amy och drömmarna om henne. Amy och Matthew blir varandras räddning ut ur isolering och till att känna så mycket mer för någon annan än de hade trott var möjligt.

Tala är guld är en bok som stannar kvar och som väcker många tankar. Jag drogs verkligen in i Amys och Matthews funderingar, och i hur deras relation utvecklades. Dock är jag lite tveksam till sista delen av boken - men bortsett från det är det verkligen en djupt berörande kärleks- och vänskapshistoria, om att nå fram till någon annan - och till sig själv.

/Evelina Joëlson

Hålla låda

Lördagen den 24:e september är det dags för Hålla låda - Hässleholms biblioteksfestival igen! För andra året i rad blir det musik och skapande i stadsbiblioteket från kl 11 till 21. Först är det familjeverkstad med designern Linda Svensson Edevint i Kulturhusets entréhall, kl 11-15. Sedan blir det sagoteater med Trollmors sagor för alla barn från 5 år och uppåt, en trappa upp i biblioteket. Efter det är det olika workshops i hela bibliotekslokalen, bland annat i stickning, legobygge och musikskapande. Kl 17 drar banden igång, och det blir allt från gospel till heavy metal! Allt är gratis, vi bjuder på popcorn och alla är välkomna!